Jag stod tyst och frusen där i mörkret och hörde endast bara allt som var mig kärt. Försvann i en mörk och isig vind.  Sen föll jag rakt i armarna på någon. På någon som kom springandes och skrek. Jag visste inte vem i detta mörker som fångat mig när benen svek. Om detta var en djävul eller människa. Vet inte. Jag sa "-jag är blind. Jag har aldrig sett, bara känt." Då släppte mannen mig och sprang för livet. 

Jag lyckades att nå en stenig håla där smärtan ej var outhärdlig hård.